Av
Ju äldre man blir desto mer förvånas man över hur historielösa vi är. Antagligen har alla äldre beklagat sig över samma sak ända sedan antiken, men ändå; Tänk om ungdomarna hade vett att ta tillvara erfarenheter från oss äldre. Och så biligt det skulle bli sen.
Hur som helst finns det en hel del erfarenheter man skulle kunna återanvända.
Ta bara det här med it-bubblan. Under några hysteriska år startades i Sverige fler företag än under tio år dessförinnan. Och det i en och samma bransch.
It-bubblan betraktas i dag som en enda stor förlöpning, fullt i klass med en fyllefest som spårat ur och helst ska glömmas. Fel tycker jag.
Under åren kring år 2000 skenade visserligen aktiemarknaden utom all kontroll och kostade många småsparare deras fiktiva förmögenheter, men annars?
Tja, under bubblan avlivades många myter och missuppfattningar samtidigt som vi tog långa steg framåt.
Ta bara en sådan sak som uppfattningen att det saknas riskkapital i Sverige. Under många år hävdades det från alla håll dels att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med kapital i Sverige och dels att det måste till lagändringar och skattelättnader för att locka fram kapitalet.
Det sades ofta att vi svenskar inte ville starta företag. Vi är ett folk av trygghetsnarkomaner som helst är anställda i säkra storföretag eller den offentliga sektorn.
På samma sätt var vårt utbildningssystem helt inriktat på att försörja storföretagen med lämpligt utbildad arbetskraft. På Handelshögskolan var huvudämnena länge koncernredovisning och finansieringsanalys.
Så någon gång efter 90-talets mitt hände något. Internet blev ett begrepp, svenska företag tog för sig på programvarumarknaden och det dök upp unga driftiga, om än storkäftade, entreprenörer som också lyckades hitta finansiering till sina projekt.
Pengar var inte längre en trång sektor. Helt utan övriga åtgärder fanns det riskvilligt kapital och, som sagt, kurserna för it-företagen på börsen skenade.
På det stora hela var det en härlig tid, precis som festerna vi helst talar tyst om efteråt, men som var kul under tiden de pågick. Under den här tiden gjordes massor av erfarenheter. Mycket gjordes rätt men naturligtvis också många misstag, men frågan är om någon har tagit tillvara på erfarenheterna och fört dem vidare till nästa generations entreprenörer. Oavsett om det är framgångsscasen som analyseras eller om det är misstagen som ställs samman finns det anledning att föra arvet vidare.
Journalisten Björn Elmbrant har i sin senaste bok Dansen kring guldkalven gett sin högst personliga skildring av bubbelåren. Tyvärr har Elmbrant fastnat i det trista 'allt var åt helvete fel'-spåret. I korthet är Elmbrants tes att it-branschen bestod av skojare och charlataner som lyckades dupera ett antal investerare och småsparare medan pressen stod bredvid med gapande munnar och hejade på.
Det han själv lyckas med är att förneka eller blunda för den historiska utveckling som skett under de senaste tio åren. På gott och ont har världen och affärslivet förändrats och förändringen stavas it.
Inte ens hans eget, och mitt, skrå, journalistyrket är detsamma som för tio år sedan. Det skulle dra för långt att ta alla exempel på hur ny teknik har förändrat min vardag, men som sammanfattning kan man påstå att hela vår bransch, liksom många andra, numera är helt beroende av it-stöd.
I dag står vi återigen i samma läge som för tio år sedan. Det startas för få nya företag och riskkapitalet hamnar hos dem som egentligen inte behöver ytterligare pengar.
Var finns den nya generationen av entreprenörer, tokskallar och innovatörer som tar vara på Johan Staël von Holsteins, Jonas Birgerssons, Ola Ahlvarsons och Christer Sturmarks samlade erfarenheter. Ur den kunskapsbanken skulle många företag kunna startas och lika många undvika att startas.
Nu har de slagit sig ihop för att åstadkomma något nytt, vilket de antagligen också lyckas med. Risken är att det slutligen går åt pipan med projektet, men vägen dit. Jag säger bara det; vilken resa.
I sammanhanget skulle man kunna citera ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner där det om Lotta Svärd heter: 'Mycket tåltee hon att skrattaas åt men än mera hedras ändå'.
NILS-OLOF OLLEVIK
Nils-Olof Ollevik har bevakat it-branschen i mer än 20 år. Han arbetar som reporter och krönikör på Svenska Dagbladet Näringsliv, och medverkar regelbundet med krönikor i tidningen IT.Branschen.
Hur som helst finns det en hel del erfarenheter man skulle kunna återanvända.
Ta bara det här med it-bubblan. Under några hysteriska år startades i Sverige fler företag än under tio år dessförinnan. Och det i en och samma bransch.
It-bubblan betraktas i dag som en enda stor förlöpning, fullt i klass med en fyllefest som spårat ur och helst ska glömmas. Fel tycker jag.
Under åren kring år 2000 skenade visserligen aktiemarknaden utom all kontroll och kostade många småsparare deras fiktiva förmögenheter, men annars?
Tja, under bubblan avlivades många myter och missuppfattningar samtidigt som vi tog långa steg framåt.
Ta bara en sådan sak som uppfattningen att det saknas riskkapital i Sverige. Under många år hävdades det från alla håll dels att det helt enkelt inte fanns tillräckligt med kapital i Sverige och dels att det måste till lagändringar och skattelättnader för att locka fram kapitalet.
Det sades ofta att vi svenskar inte ville starta företag. Vi är ett folk av trygghetsnarkomaner som helst är anställda i säkra storföretag eller den offentliga sektorn.
På samma sätt var vårt utbildningssystem helt inriktat på att försörja storföretagen med lämpligt utbildad arbetskraft. På Handelshögskolan var huvudämnena länge koncernredovisning och finansieringsanalys.
Så någon gång efter 90-talets mitt hände något. Internet blev ett begrepp, svenska företag tog för sig på programvarumarknaden och det dök upp unga driftiga, om än storkäftade, entreprenörer som också lyckades hitta finansiering till sina projekt.
Pengar var inte längre en trång sektor. Helt utan övriga åtgärder fanns det riskvilligt kapital och, som sagt, kurserna för it-företagen på börsen skenade.
På det stora hela var det en härlig tid, precis som festerna vi helst talar tyst om efteråt, men som var kul under tiden de pågick. Under den här tiden gjordes massor av erfarenheter. Mycket gjordes rätt men naturligtvis också många misstag, men frågan är om någon har tagit tillvara på erfarenheterna och fört dem vidare till nästa generations entreprenörer. Oavsett om det är framgångsscasen som analyseras eller om det är misstagen som ställs samman finns det anledning att föra arvet vidare.
Journalisten Björn Elmbrant har i sin senaste bok Dansen kring guldkalven gett sin högst personliga skildring av bubbelåren. Tyvärr har Elmbrant fastnat i det trista 'allt var åt helvete fel'-spåret. I korthet är Elmbrants tes att it-branschen bestod av skojare och charlataner som lyckades dupera ett antal investerare och småsparare medan pressen stod bredvid med gapande munnar och hejade på.
Det han själv lyckas med är att förneka eller blunda för den historiska utveckling som skett under de senaste tio åren. På gott och ont har världen och affärslivet förändrats och förändringen stavas it.
Inte ens hans eget, och mitt, skrå, journalistyrket är detsamma som för tio år sedan. Det skulle dra för långt att ta alla exempel på hur ny teknik har förändrat min vardag, men som sammanfattning kan man påstå att hela vår bransch, liksom många andra, numera är helt beroende av it-stöd.
I dag står vi återigen i samma läge som för tio år sedan. Det startas för få nya företag och riskkapitalet hamnar hos dem som egentligen inte behöver ytterligare pengar.
Var finns den nya generationen av entreprenörer, tokskallar och innovatörer som tar vara på Johan Staël von Holsteins, Jonas Birgerssons, Ola Ahlvarsons och Christer Sturmarks samlade erfarenheter. Ur den kunskapsbanken skulle många företag kunna startas och lika många undvika att startas.
Nu har de slagit sig ihop för att åstadkomma något nytt, vilket de antagligen också lyckas med. Risken är att det slutligen går åt pipan med projektet, men vägen dit. Jag säger bara det; vilken resa.
I sammanhanget skulle man kunna citera ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner där det om Lotta Svärd heter: 'Mycket tåltee hon att skrattaas åt men än mera hedras ändå'.
NILS-OLOF OLLEVIK
Nils-Olof Ollevik har bevakat it-branschen i mer än 20 år. Han arbetar som reporter och krönikör på Svenska Dagbladet Näringsliv, och medverkar regelbundet med krönikor i tidningen IT.Branschen.
Den här artikeln har 0 kommentarer:
